En byggnad halvt förfallen. Ett utrymme skräddarsytt att bo i för en speciell person. Ett arkitektoniskt experiment där grundidén var att bygga en beboelig ruin, una ruina habitada.
När man kommer körande på den lilla vägen mot byn Porquera de los Infantes, tio mil norr om Palencia i norra Spanien, är den första känslan att det här är ännu en av de där spanska byarna som haft ett liv men sedan lämnats åt sitt öde. De flesta husen har rasat samman och bara ett fåtal bor fortfarande kvar.
I utkanten står ett hus som är av betydligt senare datum. På håll ser det ut som ännu ett övergivet och bortglömt hus. Men när man kommer närmare börjar man inse varför den bortglömda byn det senaste året haft busslaster med besökare, och varför tidningen El Pais och ett par stora designmagasin (varav ett ryskt) ägnat stort utrymme åt huset.
Arkitekten Jesús Castillo som tog initiativet till det experimentella husbygget väntar utanför. Vi får vänta medan han går in och förbereder huset för ytterligare några besökare. När han öppnar den tunga, rostiga järnporten förstår vi varför. Ingången till den japanska trädgården som först tar emot är upplyst, vatten rinner längs en stor glasskiva och längre in i huset möter ett djupt grönt sken från en holografisk glasskiva. Ett sken som några minuter senare blir rött när solen visar sig.
– Jag ville testa att bygga ett hus som var så öppet och ljust som möjligt. Och att göra det tillsammans med en person som skulle berätta i detalj vad han ville ha i sitt hus. Fernando tände på idén men det tog fyra år innan vi var nöjda med varandra och med huset, berättar Jesús Castillo.
Fernando har efternamnet Gallardo och är en av Spaniens mest kända journalister. Han skriver för de största tidningarna och ger varje år ut böcker om de bästa hotellen i Spanien, Europa och i världen. Han är ständigt på resande fot men har sin bas i Madrid.
– Jag har alltid varit intresserad av arkitektur och är en stor vän av japanskt husbyggande med enkelheten och det avskalade som ledstjärnor, säger Fernando Gallardo på telefon under ännu en hotellresa i Europa.
Jesús Castillo är i sin tur en stor vän av skandinavisk arkitektur med ljuset och öppenheten som inspirationskälla. Därför är alla fönster stora och saknar helt de traditionella spanska fönsterluckorna och gardinerna. Den jättelika glasväggen som skiljer den bebodda delen från trädgården är också oväntad och ovanlig i spansk arkitektur.
– Det var viktigt för mig att låta solen bestämma vilken känsla som ska befolka huset. När solen på eftermiddagen lyser klar på fönsterväggen, så ser man bara en himmel och ingen bostad, säger han.
När Jesús Castillo övertygat Fernando Gallardo att bli den nye ägaren till det halvt raserade, före detta magasinet började en lång resa av diskussioner mellan de två. Det handlade om att finna lösningar som fungerade praktiskt och i helheten. Den helt övergripande idén handlade om ljus och ljussättning. Förutom solens inverkan utifrån skapade Jesús Castillo ett helt system av lampor som styrs av en dator. I taket hänger en klotlampa som kan fås att ändra färg i alla regnbågens kulörer under kvällen. Andra lampor är kopplade till det centrala och viktigaste ”rummet” i bostaden, duschen. En lampa tänds ovanför duschstrålen som är placerad fem meter upp i taket och belyser strålarna.
– Min tanke har varit att huset ska upplevas helt annorlunda på dagen och på kvällen, och förstås med årstiderna. På dagarna styr solen och skapar öppenheten, medan lamporna på kvällen ska kunna tränga sig på, säger han.
Att huset skräddarsytts för just Fernando Gallardo betyder att köket är nästan obefintligt, medan en stor vinkällare placerats under trägolvet. En person som inte lagar mat men uppskattar ett gott vin. Inga onödiga saker eller möbler. Ett mobilt järnbord används både som innebord och trädgårdsbord. Och inga tavlor på väggarna.
– Där var vi inte överens från början. Fernando som älskar konst ville gärna har något på väggarna, men jag tyckte att det störde det enkla, avskalade intrycket, säger Jesús Castillo.
Det enda konstinslaget är å andra sidan en optisk centralpunkt i hela bostaden. Salvador Dalis stora ögon tittar på en från nästan alla vinklar.
De fyra åren av tänkande och byggande i det 115 kvm stora huset ledde vid flera tillfällen till heta diskussioner mellan arkitekten och ägaren. Men grundinriktningen, att skapa öppenhet och enkelhet, var gemensam och löste konflikterna.
– Det krävs stort förtroende mellan olika personer för att genomföra ett sådant här experiment under så lång tid, säger Jesús Castillo.
På ett tidigt stadium bestämdes att stengolvet skulle värmas med värmeslingor (ovanligt i Spanien) för att slippa ha element på väggarna. Och golvet skulle inte ta slut när man öppnade dörren till trädgården. Återigen för att behålla känslan av så mycket öppenhet som möjligt.
Trädgården skapades av trädgårdsarkitekten Ricardo Zendrera med sand, rinnande vatten och några små träd som bärande element.
– Pation är fundamental för hela huset. Där skapas det första intrycket av lugn, och glasväggen ger den stora rymdkänsla jag ville skapa, säger Jesús Castillo.
Materialen i ruinbygget är också enkla; stål, sten, glas och mindre trädelar.
– Det skulle inte vara något lyxigt hus, det skulle vara enkelt men ändå vackert. Materialen som användes skulle vara tydliga, så att de visade knappheten i hela bygget, och lyfta fram ruinkänslan, säger Jesús Castillo.
Eftersom ägaren inte hade behov av att leva i hela fastigheten öppnades möjligheten att behålla ”ruinkänslan” genom att lämna halva huset utan tak och fönster. Idén var att förmedla känslan av något instängt som faller sönder. De stora fönstren i själva boutrymmet har fästs på utsidan och gjorts 15 cm större än ramen. Allt för att skapa ett intryck av att det inte finns några fönster alls. Inga stängda rum.
Duschen är ett annat exempel på ett totalt brott mot spanskt hustänkande. Den är väldig, dominerande, öppen med en glasvägg direkt ut mot gården.
– Spanska duschar är små, trånga, obekväma och helt stängda. Vi ville bryta helt mot det, säger Jesús Castillo.
Duschen har också två glasskivor som dras i sidled för att öppna till toalett och en minimal garderob för en människa som ständigt är i rörelse.
”Handfatet” består av en glasskiva som ligger snett mot en kopparkant. Kranen är på sidan och allt är placerat i vardagsrummet, inte i badrummet. Väggen bakom handfatet är inspirerad av den argentinske författaren Julio Cortázar. I en av sina romaner filosoferar han över hur en mur som betyder något instängt också kan ge hopp.
Men det kräver sprickor i fasaden som ger ljus. Jesús Castillo visar i kvällsljuset hur man lagt in ljus bakom den till synes kompakta muren för att följa Cortázars tanke.
När vi står inne i huset kommer tre män och frågar om de får komma in och titta. Ryktet om det märkliga huset har spritt sig, inte bara till designtidningar och till arkitekturkretsar. Även folk i bygden är nyfikna.
– Jag håller på och renoverar mitt hus och behöver inspiration. Det här var verkligen annorlunda, säger en av besökarna innan de diskuterande försvinner i sin jee
