Strax norr om Madrid i förorten Las Rozas reser sig Hemeroscopium, en skapelse av arkitekten Antón Garcia-Abril. Ett spektakulärt balkbygge som sticker ut kraftigt bland de spanska villorna i området.
En övning i instabil balans. Trots sin tyngd förvandlad till något luftigt, smidigt, nästan genomskinligt. Modernt, men konceptuellt mycket primitivt.
– I det här huset är strukturen, byggnadsverket, allt. Det är ljuset, formen och allt runtomkring. Och för mig fungerar det så, strukturen styr och formen kommer senare. På det sättet är jag väldigt omodern, de senaste 20 åren har formen varit viktigast, säger arkitekten Antón Garcia-Abril.
Antón Garcia-Abril lutar sig tillbaka i sin knallröda soffa i närheten av den djupblåa bassängen. Platsen är ett jättelikt förortsområde norr om Madrid kallat Las Rozas. Runt omkring flotta villor i traditionell spansk byggnadsstil. Hans hus som är uppbyggt av sju kolossala balkar i armerad betong sticker ut, ett extraordinärt landmärke i den omgivande miljön. Under och runtomkring balkarna bara stora fönster med jalusier som stänger ut eller släpper in ljus.
– För mig har det här huset har en massa samverkande idéer. Det handlar om att kombinera mitt familjehus med estetiska och funktionella tankar. Och jag kan garantera att det är ett väldigt bekvämt och mycket trevligt hus att bo i. Jag ser också det här som en början för att skapa ett arkitektoniskt språk. Det är en prototyp för andra byggnader som jag nu håller på att bygga, säger han.
Och hela huset fungerar mycket väl med världsberömde spanske konstnären Manolo Valdez jättelika bronsskulpturer (som han fått av konstnären som tack för hjälp med resandet av skulpturer på olika platser i Spanien) men mindre bra med tavlor.
Antón Garcia-Abril har döpt sin skapelse till Hemeroscopium. Ett namn med flera betydelser. Ett är grekernas ord för en plats där solen går upp. Den andra betydelsen är mer personlig och känslomässig.
– Det är namnet på en symfonisk pianokonsert av min far. En konsert som jag hörde när jag låg i min mammas mage. Sedan har det fått en mer praktisk betydelse som jag inte tänkte på, Hemeroscopium finns inte på Google, så om man slår på det så kommer bara det här huset upp, skrattar Antón Garcia-Abril.
Än så länge är hans far med samma namn mer känd. En kompositör som under många år varit en av de viktigaste nutida tonsättarna i Spanien. Men sonens märkliga och omtalade byggnader börjar närma sig faderns berömmelse.
Det började för åtta år sedan när han vann en tävling om en musikskola i Santiago de Compostela, Escuela de Altos Estudios Musicales. Ett monumentalbygge där han använde sig av travade granitblock som grund och fasad.
Kort efter det började idén om Hemeroscopium, ett hus byggt på sju element, att växa fram. Men det krävdes ett antal år innan alla beräkningar och tankar föll på plats. Och det var viktigt att det blev ett hus han och hans familj kunde bo i.
– Att bygga till sig själv är en utmaning. Jag är otroligt självkritisk så det tar tid att skapa något jag gillar. Mycket hamnar i papperskorgen. Jag hoppas att jag om tio år fortfarande älskar det här huset. Hemeroscopium har blivit som jag ville, det är både stängt och öppet på en gång. Det är underbart att sitta här både när det regnar och är solen steker, säger han.
Han menar att det han gjort är klassisk arkitektur, grundprincipen för ett hus. Sju element som har lagts på varandra och behöver varandra för att fungera. Det är både enkelt och komplicerat. De sju betongbalkarna travas i en viss ordning där de lättaste hamnar högst upp. Allra högst upp låses alltihopa av ett granitblock som väger 20 ton. Resultatet är något som på en gång är enastående vackert och brutalt.
– Vi hade en del problem när vi första gången åkte till företaget som skulle gjuta de stora bjälkarna. De trodde vi var tokiga. Nu är vi deras hjältar. Och det berodde inte på att de inte kunde, de gör liknande konstruktioner som går 100 meter över en flod. Nej, problemet var att förstå vad vi ville göra, berättar han.
Stommen till huset sattes på plats under sju dagar. Något som finns dokumenterat i en fyraminuters film på YouTube. Och han är övertygad om att det han gör och har gjort är en väg för framtidens arkitektur. Formtänkandet som styrt arkitekturen de senaste 15-20 åren måste ge plats för strukturen igen.
– För många arkitekter så har strukturen fått följa formen. För mig fungerar det tvärtom, strukturen formar ytorna. Jag bryr mig inte om formen. Jag tror inte att formtänkandet kommer leda in i framtiden. Det är struktur, nya material och nytt sätt att bygga på som är framtiden, det kan vi se i hela arkitekturhistorien, säger Antón Garcia-Abril.
Skapandet av Hemeroscopium har blivit ett mönster, en prototyp, för andra byggen han och hans kollegor på Ensamble Studios i Madrid nu bygger. Det är bland annat ett kulturellt center i Madrid, en skola i Mexico City och en musikskola i Valencia. Det sistnämnda har fått namnet Torre de la Musica (Berklee-universitetets nya högkvarter) och är en 100 meter hög byggnad där han och kollegorna försöker göra en fusion av det amerikanska sättet att bygga effektivt kombinerat med ett Medelhavstorg. Ett Medelhavstorg som är inbyggt för att undvika solen med stora ytor för folk att röra sig på.
– Det är så jag tolkar arkitektur, att ta vara på god design genom historien, och det som kommer att stå klart i Valencia om fyra-fem år bygger på samma grundidé som Hemeroscopium, säger han.
Den uppmärksamme kan konstatera att de flesta av hans byggnader är blivande musikskolor. Och om man vill kan man kalla hans kollegor på Ensamble (mer musik) Studios som hans lilla orkester.
– Musik har varit viktigt för mig i hela livet. Jag gick länge på musikskola. Jag vet inte varför, men när jag var 17 år slutade jag studera musik och började med arkitektur istället. Men självklart har alla år med musik påverkat min arkitektur. Och det var också skälen till att flera av de projekt som jag lämnat in bidrag till, och i några fall vunnit, har varit just till musikskolor. Jag vet ju hur de fungerar, säger han.
Musikaliskt beskriver han Hemeroscopium som något harmoniskt, mellan Mozart och Debussy. Nyligen fick han också ett pris av Rice Design Alliance i Houston som en ”Emerging Architect” (ung. uppstigande, på gång).
– Det känns bra även om jag inte riktigt förstår vad det betyder. Bra för att man fortfarande kan misslyckas, eller lyckas för den delen. I Europa är man en ung arkitekt ända tills man fyller 45 år. Fånigt begrepp egentligen, Frank Gehry är ung fast han är över 80 år och jag vet flera unga arkitekter som är väldigt ”gamla”, säger Antón.
Nyligen startade han och hans kollegor en stiftelse som de kallar Positive Cities. Ett diskussionsforum för planerare, filosofer, samhällsdebattörer och arkitekter.
– Världen förändras radikalt just nu, vi har levt i samma typ av städer i flera tusen år och nu måste vi förändra våra beteenden och sätt att leva. Den stora krisen som nu lamslagit oss kommer vi att komma ihåg som det bästa som hänt mänskligheten. Vi har allt för länge styrts av ekonomiska ingenjörer, säger han.
Stiftelsens grundidé är att stoppa tillväxten av städer. Det handlar inte i första hand om arkitektur utan om en helt annan infrastruktur. Arkitekturen kommer att vara i framkanten när det gäller vår nya framtid, menar han. Det är med nya ögon som vi kan skapa bättre boende, mindre klimatpåverkan osv.,
– Och då pratar jag inte om det vi ser nu med hus där man kan odla i kökslådorna utan om nya material, täthet, nya sociala förbindelser. Jag tror att vi måste uppfinna staden från noll.
Han tar sitt eget liv som exempel på vad han menar.
– För mig personligen betyder det att jag lever halva tiden här och halva tiden i en lägenhet mitt i Madrid. På det sättet kan jag kombinera naturkänsla och urban täthet. Men jag skulle hellre se att man byggde hus som kombinerade dessa känslor så att man slapp alla transporter. Att leva tätt, urbant med stort socialt umgänge men ändå i naturen. Vi håller på att ta fram idéer hur det ska kunna genomföras i framtiden. Jag skulle älska att få bygga en sådan stad, avslutar han.
