När postmodernismen kom till stan

Eva Löfdahl, Boplats Otto, 1980. Foto: Sven Åsberg

Efter ännu en krönika i dagspressen om alltings förfall där postmodernismen användes som ett allomfattande invektiv och åter igen påstods vara skulden till alla världens relativisering, undrade Lars Nilsson en kväll tillsammans med Carl Fredrik Hårleman och John Peter Nilsson ”var motbilden, skildringen av den revolutionära yran, kraften och känslan av att vara med när konsthistoria skrevs stod att finna?”

Det blev fröet till flera samtal som först födde en idé om att göra en utställning i någon tom lokal någonstans. Men olikt för trettio år sedan finns det knappt några sådana platser kvar i det gentrifierade Stockholm. I stället uppenbarade sig paradoxalt nog Konstakademiens hus som en möjlighet.

bild
Lars Nilsson installerar porträtt av Ulf Linde i en utställning tillsammans med Max Book på Galleri Sten Eriksson i oktober 1986. Foto: Max Book

I en tidningsintervju 1984 uttryckte Max Book att ”inget vilar på fast grund”. Detsamma gäller utställningens tidsmässiga avgränsning mellan 1979 och 1994 – det är ingen exakt tidsanknytning till begreppet postmodernism. Det finns konstnärskap tidigare och efter som på ett eller annat sätt knyter an till postmoderna frågeställningar. Men för att gör det åskådligt visas ett urval konstnärer som lyste upp tiden mellan Max Books och Stig Sjölunds debut på Svenska Bilder till Akademin för fotografi vid Konstfack hade hunnit etablera en utbildning med postmoderna frågeställningar.

bild
Truls Melin, Vertigo, 1985. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Utställningen ger ögonblicksbilder av några händelserika år i Stockholm som förändrade svenskt konstliv. Under dessa år fanns ingen dominerande stil. I stället visar utställningen på den heterogena mångfald som präglade tidsandan – och postmodernismen. Gemensamt fanns dock tvekan och kritik gentemot den modernistiska (konst)synens universella och totalitära anspråk.

Urvalet konstnärer aspirerar inte på konstvetenskaplig noggrannhet – snarare på en känsla för tiden. Alla som då ställde ut kan inte visas, men förhoppningen är att ofullständiga delar kan skapa en kul och inspirerande helhet – en känsla av närvaro. Framför allt påminner utställningen om ett subversivt, uppkäftigt konstliv med en närmast naiv tro på att konsten skulle kunna förändra världen.

Utställningen är sammanställd av Carl Fredrik Hårleman, John Peter Nilsson, Lars Nilsson och äger rum den15 oktober – 19 november 2022 i Konstakademiens Salar, plan 2

Producent: Helen Karlsson, Konstakademien 

Till utställningen publiceras en gratis tabloid med notiser om händelser och utställningar mellan 1979 – 1994 samt ett lexikon med postmoderna begrepp sammanställt av Sven-Olov Wallenstein.  Deltagande konstnärer är: Lars Andersson, Lotta Antonsson, Kristina Abelli Elander, Ernst Billgren, Ola Billgren, Max Book, Maya Eizin Öijer, Cecilia Edefalk, Leonard Forslund, Rolf Hanson, Håkan Rehnberg, Jan Håfström, A. Karlsson Rixon, Eva Löfdahl, Lars Nilsson, Truls Melin, Paperpool International Corp., Stig Sjölund, Knut Swane, Erla Thorarinsdottir, Wallda, Måns Wrange, Martin Wickström, Dan Wolgers.