Den svenska konstnären Katarina Löfström undersöker hur ljud och material kan omvandlas till rumsliga upplevelser. I sin senaste utställning Loops and Lamentations på galleriet Andréhn-Schiptjenko tolkar hon Karin Larssons verk The Four Elements genom abstraktion, musik och rörelse. Installationen innehåller ett golvarbete skapat med Bolons kollektion Riff, där konst och design vävs samman. I samtalet med Bolon nedan delar Katarina Löfström sina tankar om identitet och samarbetets betydelse.
Foton: Bolon
Loops and Lamentations utvecklar ditt videoverk The Elements till en installation som fyller hela rummet. Vad var din tanke bakom att skapa en sådan upplevelse?
”Jag ser mina videoverk som förlängda musikstycken, och jag ville utveckla idén i filmen The Elements till att omfatta hela gallerirummet. Som konstnär arbetar jag ofta med större rumsliga installationer och miljöer som påminner om scenrum, för att bjuda in betraktaren i min audiovisuella värld.”
Verket tolkar Karin Larssons vävnad The Four Elements nästan som en remix. Vad fick dig att vilja dekonstruera och sätta ihop detta stycke svensk kulturhistoria på nytt?
”Jag växte upp i Falun, nära Lilla Hyttnäs/Carl Larsson-gården, och redan som barn fascinerades jag av en del av Carl Larssons målning Azalea (1906), som fanns som reproduktion hemma hos oss. I målningen syns Karin Larssons vävnad The Four Elements fortfarande på vävstolen, och just den delen skapade ett nästan abstrakt avsnitt i en annars figurativ målning. För mig blev det som ett abstrakt hål i en föreställande värld. Den upplevelsen har följt mig, och den här utställningen är ett sätt att utforska gränsen mellan abstraktion och figuration i en bild.”
Du har även lagt in Narcissus-citatet ”I cannot escape”, som löper som morsekod genom rummet. Hur relaterar detta möte mellan myt och kulturarv till dagens syn på identitet?
”Blinkningarna i skulpturen Lover’s Lament (metal) och i filmen The Elements är den morsekodade fullständiga versionen av Narcissus kärleksförklaring till sin egen spegelbild, hämtad från Ovidius Metamorfoser. Genom att sammanföra en bild som i många avseenden är en del av en kollektiv ‘svensk’ identitet med myten om Narcissus och hans oförmåga att undkomma sin egen spegelbild, använder jag koden för att undersöka vår tids kollektiva självbild.”
Musiken är en central del, där Marcus Price har komponerat och även uppträtt live vid vernissagen. Hur samspelar hans musik med dina bilder?
”Marcus Price släppte 2023 skivan Beats På Svenska, där han skapade musik baserad på melodier ur ett svenskt folkmusikarkiv. Jag tyckte att den ingången passade väldigt bra till mitt projekt. Jag blev glad när han ville vara med och skapa filmens soundtrack tillsammans med mig.”
Installationen innehåller även ett golvarbete som skapats tillsammans med Bolon. Vilken betydelse har material och yta för hur besökaren upplever rummet?
”Golvarbetet, gjort i samarbete med Bolon och deras kollektion Riff, var ett sätt att knyta ihop rummet och skapa en helhet. På samma sätt som Karin Larssons vävnad The Four Elements kan sägas representera något typiskt svenskt, tycker jag att Bolons golv också gör det – det formar bilden av Folkhemmet och sträcker sig vidare till dagens uttryck. Själva vävstrukturen i materialet förstärker temat av vävning som finns i filmen och musiken, och materialets tredimensionella karaktär passar väl med min idé om att föra in filmens animation i det fysiska rummet.”
Vad vill du att besökarna ska ta med sig efter att ha upplevt Loops and Lamentations?
”Jag hoppas att de ser musikaliteten i materialen och känner sig inbjudna att lyssna med både ögonen och öronen.”
